Saltoluokta

Text & bild: Mattias Westerberg / mattiaswesterberg.se

– Ska vi ta nattåget norrut eller söderut? Frågade jag sambon när vi satt där hemma och sommaren började ta slut. Jag vill att barnen ska få åka nattåg, det är själva poängen. Hennes svar kom snabbt, det var inget att diskutera.

Några månader senare, i mitten av september, klev vi på tåget för att ta oss närmare 150 mil norrut, från Östergötland till STF:s fjällstation i Saltoluokta. Vi bestämde oss för att tälta vid fjällstationen, utnyttja faciliteterna och ta dagsturer i omgivningarna.

När vi kliver i land på Saltoluoktas strand har vi åkt nattåg till Gällivare, buss vidare till Kebnatz och avslutat med båten Langas över vattnet med samma namn. Langas är en mindre charmig båt helt uppbyggd på kall och steril metall. Kaptenen på Langas är en lång, smal och leende man som springer runt barfota i sina sandaler. Han är motsatsen till båten och sprider istället värme och glädje då han bjuder upp barnen att sitta bredvid honom på överfarten.

Det verkar som våra drömmar om att vandra runt på ett höstfjäll kommer att gå i uppfyllelse, vi har prickat in tidpunkten perfekt. Så långt ögat når är fjällbjörkskogen och fjällen fullkomligen dränkta i höstfärger. Gult, rött och ljust grönt blandas. Samtidigt lovar väderprognosen några dagar med blå himmel och sol. Faktum är att så här i efterhand kan vi konstatera att prognosen slog in, vi hade några mycket soliga och varma dagar, några molniga, och rejält med regn på slutet. Efter att vi checkat in i receptionen väljer vi en tältplats i det angivna campingområdet. Ett myller av stigar går fram och tillbaka, här och var har det skapats små rum i björkskogen som har röjts upp för att passa ett mindre tält. Där slår vi upp vår röda ögonsten, som kommer att vara vårt sovrum den närmaste veckan. Tyvärr har vi inte uppgraderat till version 4.0, alltså fyrmannatält, utan håller oss kvar vid 3.0, vilket gör att vi sover något trångt. Ett tag funderade jag om min stora tarp var ett användbart köp eller bara en lyxig nördig ”jag vill ha pryl”. Hade det fungerat med en lågbudgetpressening från något lågbudgetföretag. Tarpen visade sig vara mycket praktiskt när regnet öste ner och vindarna tilltog under våra sista dygn. Det blev ett extraskydd för tältet när regnet öste ner, samtidigt skapar den ett extrarum utanför som gör det lätt att gå in och ut med utrustningen utan att riskera översvämning i absiden.

När vi håller på att somna hör vi dem, lämlarna som rusar fram i riset utanför i jakt på föda. Det är lite spännande att höra ljudet utan att se vad det är som springer runt i mörkret. Tuva undrar om de kan komma intill oss. Nej svarar vi och undanhåller att vi nyligen läste om lämlar som tog sig in i tälten i området under sommaren.

Nästa morgon är vår plan kristallklar, vi gör det här på barnens villkor, vi vill att det ska bli en upplevelse som gör att de vill följa med mamma och pappa på liknande äventyr även i fortsättningen och i förlängningen göra det utan oss. Det innebär att allt får ta sin tid, att vi inte ska stressa för att nå nästa krön eller hinna ett visst antal kilometer varje dag. Vår dag får anses lyckad så länge barnen är glada. Vi fyller varje ryggsäck med vikt efter person och sätter av. Då vi äter stor del av maten i självhushållet på fjällstationen har vi endast en lättare lunch och tilltugg för en dag med på vandringen.

Vi håller humöret uppe på flickorna genom att leka rövare, någon springer fram en bit på stigen och gömmer sig för att sedan förvandlas till rövare för en stund. Vandringsstavarna blir till trollpinnar som förvandlar mamma och pappa till både det ena och det andra. Ena sekunden hoppar vi som grodor för att sedan vara en argsint tiger. Hittar vi något spännande stannar vi och undersöker det, det kan vara försänkningen som skapades när jorden eroderade eller trädet med alla knölar på. Det blir också täta stopp med lite goda mutor av olika slag för att hålla energinivån på en lämplig nivå. Tynn som är sex år har inga problem och pinnar på med sin ryggsäck och verkar uppskatta det. Tuva, 4 år, har det lite kämpigare, ibland försvinner orken och armarna ser ut att släpa i marken samtidigt som tårarna är på väg. När ingeting annat verkar hjälpa sitter hon gärna en stund på någons axlar och skumpar fram i lagom lunk.