Att välja Jokkmokk – för livet

Det finns folk som lever i sin hemtrakt hela livet, av födsel och ohejdad vana. Andra rör på sig, inte bara en gång utan många. Vad är det som gör att människor från städer eller andra länder väljer att flytta till en liten inlandskommun som Jokkmokk?

 

De tre turistentreprenörerna Eva Gunnare, Cecilia Lundin och Dirk Hagenbuch berättar vad det var som fick dem att slå ner sina bopålar i kommunen mitt på polcirkeln.

Eva upptäcker nya lager hela tiden

Smakkreatören och kulturguiden Eva Gunnare är en av dem som bytte storstaden mot Jokkmokk. Fast något medvetet val var det inte – då. Som ung gillade Eva verkligen att resa, jorden runt om än, men när hon som tjugoåring kom till Kvikkjokk för att jobba som stugvärd tog livet en ny vändning.

  • Sedan dess har jag inte haft samma lust att resa. Istället har jag rest på en och samma plats i trettio år. Upptäckt och lärt mig mer och mer i lagom takt, skrapat av nya lager hela tiden, säger Eva.

Hon som var uppvuxen mitt i Stockholm insåg med tiden att hon inte alls haft någon relation till staden. Visst kände hon till stadsdelarna och kunde namnen på gatorna, men tillvaron i Jokkmokk var något helt annat. Känslan var stark.

  • Det handlar om att känna sig sedd, att vara en del av samhället. Här möter jag hela tiden nya människor. Det är häftigt. Man gräver där man står helt enkelt.

Jokkmokk – en liten storstad

Eftersom Eva jobbar med turism blir hon hela tiden påmind om när hon själv kom hit för första gången. Hon har funderat mycket varför hon gillar Jokkmokk och frågat sig vad det är hon ser, tycker om och brinner för.

  • Här kan jag vara mig själv fullt ut, här törs jag bjuda på mig själv. Det är raka puckar men den finns en värme hos folk som jag tycker om, konstaterar Eva.
  • Jokkmokk är en liten storstad. Visst, egentligen är det ett pyttelitet samhälle men ändå en centralort, den kombinationen innebär att det händer jättemycket här. Folk kommer hit via marknaden och via många organisationer, vilket gör att det hela är mycket som pågår. Det gör att vi har förmånen att ha ett jättestort utbud, där det är möjligt för alla att delta. Jag gillar verkligen Jokkmokk!

Cecilia tröttnar aldrig, byter bara fokus

Precis som många andra kom Cecilia Lundin till Jokkmokk för naturens skull. Hon skulle gå ekologilinjen på Samernas Utbildningscentrum. Det är nu tjugo år sedan, men i grunden har inget förändrats. Naturen är fortfarande anledningen till att hon bor kvar. Än är hon inte mätt.

  • Naturintresse är ett jätteområde, det tar aldrig slut. Jag tröttnar aldrig på naturen häromkring utan byter bara fokus. Det finns så enormt mycket att utforska på olika sätt. Jag har aldrig fastnat i ett fack utan kan gå i samma område gång på gång och hela tiden göra nya saker, förklarar Cecilia.
  • Ett tag vandrade jag mycket, sedan paddlade jag. Det finns hur mycket som helst att göra, man hinner inte allt ens under en livstid.

Ortsborna höjde på ögonbrynen

Även Cecilia blev så småningom turistföretagare. Då, 2006, fanns det inte särskilt många aktivitetsföretag i Jokkmokk och en stor andel av de entreprenörer som fanns var precis som hon inflyttade. Ortsborna höjde på ögonbrynen när hon började bygga igloos tillsammans med besökare, som gladeligen betalade en slant för att få sova i dem. Ingen hade förut sett snön som en möjlighet på det sättet, trots att det fanns hur mycket snö som helst.

  • När man kommer från ett annat ställe ser man platsen och förutsättningarna med andra ögon. Även om man kanske inte alltid förstår hela vidden av allt det nya är man nyfiken och lär sig fort, säger Cecilia.

De hemmablinda tittade förundrat på. Men Cecilia har med tiden fått mycket positiv respons för sin udda verksamhet, både från sina gäster och från jokkmokkarna.

Tystnaden fångade Dirk

Dirk Hagenbuch kom som volontär till vildmarksbyn Solberget 1993. Tillsammans med ett femtontal andra volontärer från hela världen skulle han hjälpa det tyska paret som drev en liten turistverksamhet på gården.

  • Redan när jag klev av vid järnvägsstationen i Murjek reagerade jag över hur tyst det var. Tystnaden och naturen fångade mig. Jag åkte buss 4,4 mil och det var bara skog, sjöar och älv. Överallt bara natur. Jag minns det väldigt väl, det var fascinerande, berättar Dirk.

För den tyske studenten blev mötet med Solberget väldigt speciellt. Mitt ute i skogen, två mil från närmaste granne, ingen el, inget vatten.

  • Vi bar vatten från sjön, eldade med ved och på kvällen lyste fotogenlamporna och vi badade i den vedeldade bastun. Det var jättefint, minns han.

Han har förverkligat sin dröm

Tillvaron på den avlägsna gården passade Dirk. Och gör det än. Allt känns lugnt och lagom. Varken samhället eller livet är särskilt stressat jämfört med tillvaron i hans hemland. Redan som student visste han vad han ville ha i sitt liv; natur och äventyr, en gammal gård, djur och människor. I Solberget har han förverkligat den dröm.

Nu har det gått tjugo år sedan Dirk själv blev turistföretagare i Solberget. Hemkänslan och tillhörigheten med området, med Nattavaara och Jokkmokk, är stark.

En gång per år gör han en veckas skidtur i fjällen tillsammans med en kompis, bara för sitt eget nöjes skull. De åker korta halvdagsturer, äter gott och bara njuter av livet.

  • Men jag kan också njuta av en dag på SPA med min fru eller när familjen om höstarna åker till Italien några veckor och sitter på stranden, dricker cappucino, äter glass och bara tankar sol och värme, säger Dirk.
  • Men det är Solberget som numera är mitt hem.

Text: Iréne Lundström

Eva Gunnare

I min värld så är en matkreatör någon som vill ta vara på lokala matråvaror på de allra bästa sätten.

Cecilia Lundin

Jokkmokks Vandrarhem nominerades till Årets Upplevelse av Svenska Turistförening 2016. Cecilia har även ett aktivitetsföretag, Natulife.

Dirk Hagenbuch

Dirk Hagenbuch

Genom Dirk som både pratar svenska och tyska har du möjligheten att få information om landet och människorna på ditt egen språk.