Många beskriver Jokkmokk som en mångkulturell mötesplats. Det stämmer ganska bra. Inflödet av olika folk och nationaliteter har skapat en speciell dynamik. Att stora delar varit och fortfarande är väglöst land har kanske varit ett plus. Nyttan av att lära känna varandra blir större då.

Väglöst land. Vad är det? Isolerat? Inte alls. Väglöst betyder bara att det inte finns några åretruntvägar för fordonstrafik. Att vistas i väglöst land handlar om att utnyttja snö, vatten och isar för att ta sig fram. Så har det varit i alla tider, ända sedan våra trakter blev befolkade för en sisådär åttatusen år sedan. Det är bara några veckor på höst och vår då isarna varken bär eller brister som det kan bli aningen isolerat.

Livlig trafik trots avsaknad av vägar

Förr, när det fortfarande fanns många bofasta vid sjöar och vattendrag även i de mest avlägsna fjälltrakter, var trafiken kanske särskilt livlig. Renskötande samer flyttade med sina hjordar mellan beteslanden varje höst och vår. Folk rodde, gick, åkte skidor och färdades med dragdjur fram och tillbaka i älvdalarna för att uträtta sina ärenden. Ingen gruvade sig för att bege sig många mil bort. Kanske ville man hälsa på hos släkt i Pite älvdal. Eller besöka vintermarknaden i Jokkmokk.

Marknaden blev ett nav

Marknaden i Jokkmokk har mer än fyrahundra år på nacken. Det som ursprungligen var ett tillfälle för staten att kunna driva in skatt från lappmarksborna, sprida Guds ord och få ordning på kyrkobokföringen, blev med tiden den viktigaste och mest folkliga händelsen under hela året. På marknaden avyttrade samer och nybyggare fisk, kött och skinn, de bytte varor, skaffade sig kaffe, mjöl, salt, tobak och andra förnödenheter, träffade släkt och vänner och roade sig i största allmänhet. De tog också ut lysning, gifte sig, begravde sina anhöriga och stod till svars i tinget.

Renracet under Jokkmokks vintermarknad lockar många åskådare Foto: Carl-Johan Utsi

Vad är svenskt och vad är samiskt?

Att skilja de svenska och de samiska kulturtraditionerna åt genom att dra en skarp skiljelinje mellan nybyggare och samer är ett trubbigt synsätt. Människorna i området har under lång tid levt sida vid sida, gift sig med varandra, skapat släktband, talat varandras språk, bytt varor och kommit i luven på varandra, precis som folk alltid tenderar att göra. Men allra mest har man dragit nytta av varandra. Kunskapen om att reda sig och ta tillvara fisk, kött och andra råvaror var nedärvd genom generationer hos alla, oavsett om man var nybyggare eller same. Även klimatet var lika för alla, stundtals bistert men förutsägbart.

Många språk

I socknen har det inte bara talats samiska och svenska de senaste århundradena. I själva verket var det betydligt fler språk och de flesta kunde göra sig förstådd på minst två. Samerna talade lulesamiska, nordsamiska eller sydsamiska. Några talade norska, andra finska eller tornedalsfinska. En och annan ryska. Och svenskarna, ja de hade alla sina dialekter med sig i bagaget när de flyttade in. Man kan undra hur snabbt de småländska nybyggarna begrep lulebondskan i älvdalen.

Ett ömsesidigt beroende

För de självhushållande renskötarna och nybyggarna spelade pengar liten roll. Deras överlevnad hängde inte på kontanter utan på att själva kunna och göra allt. Och det man inte klarade själv kunde någon annan. Byteshandeln blomstrade.

Det egna arbetet spelade desto större roll. Kvinnans och mannens arbete var lika viktiga. Nybygget var ett familjeföretag där både mannen och kvinnan var familjeförsörjare. Utan den ena klarade inte den andre att sörja för familjen. När männen arbetade i skogen och var borta månadsvis skötte kvinnorna hela ruljangsen på småbruket, med allt vad det innebar.

Beroendet av varandras kunskaper och arbetsinsats är i grunden en god sak. När kvinnans och mannens arbete värderas lika uppstår en balans, även om arbetsuppgifterna är uppdelade. Var och en gör det den är bäst på, eller det som just då måste göras, och båda vet att det är helheten som måste fungera.

Och hur är det idag då?

Idag pågår trafiken i Jokkmokks väglösa land sommar som vinter. Med snöskoter, fyrhjuling, helikopter och andra fordon är det relativt enkelt att nå de flesta platser, fast inte alla. Inne i nationalparkerna är fordon bannlysta. Det är bara renskötande samer som kan få dispens, när det verkligen behövs. Kanske är det där med traditionella vägar överskattat, när man kan skapa helt egna med skidor, snötrampor eller till fots. Känslan att blicka bakåt efter några kilometers färd och se sina egna spår i snön är sällsam, nästan symbolisk. Min väg genom livet …

Jokkmokks marknad är en folkfest som saknar motstycke, och en mötesplats för såväl samer från hela Sápmi som folk från resten av världen. Kommersen och kulturutbudet under dessa dagar i februari är fortfarande årets absoluta höjdpunkt. Jokkmokk som mötesplats håller ställningarna.

Numera är de talade språken i kommunen fler än någonsin. Under många decennier har många européer flyttat till Jokkmokk, ofta till de mer glesbefolkade delarna där flertalet driver näringsverksamhet i någon form. Idag består Jokkmokks befolkning av människor från alla världsdelar och de många kulturerna berikar samhället. Atmosfären är tillåtande och det finns en naturlig nyfikenhet på inflyttade.

Inom politiken i Jokkmokk är sedan länge lika många kvinnor som män engagerade. Kvinnor har också många chefspositioner runtom i samhället. Kanske är det ett arv från tidigare generationer, där det varit självklart att värdera kvinnors och mäns arbetsinsatser lika.

Känslan för naturen är djupt rotad. Många delar oron när klimatet inte längre är lika förutsägbart, trots att det numera till största del är matvarubutikernas frysdiskar som står för överlevnaden. Ändå är traditionen att samla mat inför vintern djupt rotad. De hushåll som inte har en ganska välfylld frysbox inför vintern är lätträknade. Den som lassat in både kött, fisk och bär känner sig rik.

Det som däremot är betydligt marigare är att klara sig utan pengar. I dagens konsumtionssamhälle blir vi nervösa om vi inte genast kan köpa det vi vill, oavsett om vi behöver det eller inte. Pengar, butiker och dygnetruntöppna webbshoppar har blivit vår tids fundament.

Huruvida det var bättre förr eller inte må vara osagt. Det är eljest, och ändå i stora stycken lika.

Men håll med om att det är fascinerande att ha lite koll bakåt i tiden. Då blir samtiden lite mer begriplig. Eller?

Text: Iréne Lundström Foto: David Björkén, Carl-Johan Utsi