Det traditionella är en rikedom

För tjejerna Sabin Baer, Katarina Vikström och Pia Maria Labba är det ganska självklart att gå ett år eller två på Samernas. Det är så man gör. Det är i Jokkmokk man lär sig de traditionella samiska hantverken. Precis som föräldrar, mostrar och kanske generationen dessförinnan har gjort.

  • Min mor har gått här, kusinerna och farmors systrar. Jag har alltid känt till skolan och vetat att jag också vill gå här. Det känns självklart att lära sig sy, säger Sabina, som tillfälligt lämnat arbetet inom vården hemma i Tärnaby för att gå ett år på Samernas Utbildningscentrums textil- och skinnlinje.

Även Pia Maria och Katarina tycker att det var självklart att styra kosan till Jokkmokk.

  • Ända sedan jag var 13–14 år har jag varit intresserad av sameslöjd och jag har hört så mycket gott om skolan, säger Pia Maria.
  • Det är ju nu vi är unga och har tid. Min mormor kunde sy, men inte min mamma. För mig känns det viktigt att kunna. Den dagen jag får egna barn vill jag kunna sy åt dem, säger Katarina.

Familjetraditionerna lyser igenom

Tjejerna kommer från olika delar av Sápmi. Sabina hör hemma i Dikanäs i Västerbotten. Hennes mamma är sydsame och pappa är nordsame. Pia Maria är nordsame från Övre Soppero medan Katarina, som är uppvuxen i Skelleftehamn, har lulesamiskt påbrå.

Deras olika samiska tillhörigheter återspeglar sig i deras slöjd. Det är stor skillnad på inte minst kolttraditionerna i de olika områdena. Medan de lulesamiska koltarna är stramare med tennbroderat halskläde så blir det bokstavligen blommigare, färggrannare och mer utsmyckat ju längre norrut man kommer.

Det finns också olika traditioner i olika familjer. Ett tränat öga kan se inte bara från vilket område en person är och om personen är singel, gift eller änka utan också vilken familj personen tillhör.

– I min familj använder vi mycket gröna band, berättar Pia Maria.

Den lulesamiska mössa som Katarina har sytt under höstterminen är enligt tradition sparsmakad, medan de nordsamiska mössorna som både Sabina och Pia Maria syr är pyntade med spets och blommiga band. Sabina som har både nord- och sydsamiskt påbrå har fördelen att kunna anamma båda traditionerna. Hon tycker att det är bra att kunna bära antingen den nordsamiska eller den sydsamiska kolten.

  • Andras koltar kan vara finare, men jag tycker inte att det känns helt rätt att använda en kolt från ett område som man inte tillhör, bara för att den är fin, resonerar Pia Maria.

Flitens lampa lyser

Det har varit full fart ända sedan utbildningen började hösten 2016. De har hunnit lära sig att bereda skinn, sy handskar och skor, kolt och mössor. De har också haft temaveckor med silversmide och rotslöjd. 20 timmar i veckan är schemalagda, övrig tid arbetar de med sina uppgifter, plus alla sidoprojekt som kommer till av bara farten. Lampan liksom fliten lyser i skolsalen långt utåt kvällarna. Att börja åtta på morgonen och gå hem klockan tio på kvällen är mer regel än undantag.

  • Vi gör inget annat än syr. Allt fokus är på skolan. Just nu har vi inget jobb, inga läxor och knappt ens familj att ta hänsyn till, konstaterar Pia Maria.
  • Man vill hinna så mycket och det är ju socialt och trevligt också. Det är kul att se vad alla andra gör och kunna ta en kaffe tillsammans, säger Katarina.
  • Jag är mest nöjd att jag lärt mig väva. Innan jag kom hit tänkte jag: vävning, nej, jag kan inte. Jag hatar garn. Efter det här året är vävning det roligaste, säger Sabina som vävt nordsamiska skoband.

I den syd- och lulesamiska traditionen förekommer inga vävda band, istället lägger man band, en slags fingerteknik som heter låhtåt på lulesamiska. Skobandsvarpen fäster man kanske på en stolsrygg, eller ännu hellre i en klyka som är lätt att bära med sig om man vill hinna lägga en halvmeter eller så på bussen hem.

Viktigt kulturarv eller slöseri med tid?

Avsnittet med mönsterkonstruktion inför koltsömnaden var tuff. Hög ambitionsnivå skapade en hel del prestationsångest. Trots att Pia Maria sytt koltar förut var momentet en prövning.

  • Jag har aldrig varit lika petnoga som nu. Man vill ju att allt ska bli så perfekt. Det är lätt att bli självkritisk. En del har aldrig sytt tidigare medan andra är jätteduktiga. Det gäller att öva och öva, säger Pia Maria som har sin farmor som stor förebild.
  • Farmor har fem barn och har sett till att de och alla tolv barnbarn haft koltar, bällingskor och mössor. Det känns jätteviktigt att få ta del av farmors kunskap, annars kanske den försvinner, säger hon.

Sabina håller med.

  • Vi är ju framtiden. Om inte vi gör det, vem ska då? Att kunna sy sin egna kolt och skor och tala språket är en är rikedom. Och det vill man föra vidare, säger Sabina.

Det finns ett stort värde att bevara traditionerna tycker tjejerna, som berättar att deras val ibland ifrågasätts.

  • Svenska kompisar fattar inte alls vad vi håller på, inte ens alla samiska kompisar fast de borde kunna se vad det är värt. Ändå tycker många att det är slöseri med tid och pengar. För att gå här måste alla köpa material och ta lån. ’Varför gå där, blir ju inget av det’, säger en del, berättar Pia Maria.
  • Det beror väl på hur mycket man tycker att kulturen är värd. Det blir ekonomi kontra kultur. För min del tycker jag det är viktigt, tycker Katarina.
  • Man måste bevara det traditionella. Annars blir det andra, typ Lulu Carter, som stajlar något med lite band och kallar det samiskt. Vår kultur är inte mode eller någon annans utklädnad, säger Pia Maria med eftertryck.

Sommarkolten – ett riktigt festplagg

Studiekamraten Anna Pittja Granlund, från Bredsel vid Storforsen, är lite äldre än övriga elever i klassen. Årskullens tant, säger hon själv lite skämtsamt. Hon har tagit ett sabbatsår från sitt arbete som slöjdlärare. Ett riktigt bonusår i livet, verkar hon tycka.

  • Jag älskar att sy. Min mor var ingen sömmerska men mormor, ja alla áhkkos, har varit slöjdare. Jag har aldrig gjort eget skinn utan bara sytt väskor i tyg, men nu har jag lärt mig, säger Anna nöjt.

Hon har sytt en småblommig sommarkolt i grönt bomullstyg. Traditionellt är plagget en underklänning som burits under yllekolten, men som under somrarna har använts hemma som ett svalare alternativ. På senare år har sommarkolten blivit mäkta populär, kanske framförallt bland de yngre.

  • Många använder sina blåa koltar till allt från konfirmation och student till bröllop, dop och begravning. Det har nog funnits ett behov av ett mer vardagligt plagg, tror Anna.

Sommarkolten, koltklänningen eller den koltinspirerade klänningen – vad man nu väljer att kalla den – har blivit ett riktigt festplagg, ofta i färgsprakande blommiga tyger med matchande bomulls- och sidenband.

  • Är man bjuden på ett svenskt bröllop eller annan fest vill man kanske inte bära kolt. Då kan en koltinspirerad ärmlös klänning kännas bättre, säger Pia Maria, men det märks att hon inte är helt såld på fenomenet.
  • Jag känner mig tudelad. Det beror väl kanske på vad man har vuxit upp med för åsikter. Vad är en koltklänning och vad är en sommarkolt? Var går gränsen? För en farmor som är 85 är en kolt hela munderingen. Det sticker lite i vissa äldre människors ögon.

Modernisera eller inte

Traditionellt har sommarkolten samma modell som yllekolten, men inte alla dekorationer. På en Karesuandokolt ska banddekorationerna vara röd, gul, röd. Det är viktigt. I en koltklänning kanske någon gör bandningen vit, rosa, lila istället, vilket inte är traditionellt. På en koltinspirerad klänning går det an men på en traditionell kolt är det absolut inte okej. Ändå har det börjat experimenteras en del.

  • Kautokeinokolten och Karesuandokolten håller på att flyta samman. Det är inte längre självklart vad som tillhör vilket område, säger Anna som trots allt kan se det positiva med att saker och ting förändras.
  • Det finns kanske något bra med att modernisera. Det är kanske så man undviker att något dör ut. Jag hittade en av mina mostrars koltar en gång. ’Nej titta inte’, sa hon. ’Den sydde jag när jag var ung!’ Den var kortkort och hade dragkedja i sidan för att sitta snyggt, berättar Anna som gott tycker att en samisk tjej kan ta tillfället i akt och sy något nyskapande till studentbalen, kanske en klänning som liknar en kolt.

Pia Maria och Katarina är ändå lite skeptiska. De tycker att det är viktigt att ha en stadig traditionell grund att stå på.

  • Vet man inte hur det traditionellt ska se ut ska man inte börja rucka på gränserna, tycker Katarina.
  • Det min farmor lärt mig, det vill jag hålla för att nästa generation ska kunna se hur det alltid har sett ut. Släktens slöjd är alltid mer tidlös. Jag tycker att man ska ha respekt för det traditionella. Sen, när vi har fått mer kött på benen, då kanske vi också börjar tänja på gränserna, säger Pia Maria.

Till dess fortsätter knåpandet med nål och tråd, skinn och ylle. För Sabina tar hennes tid på Samernas slut när terminen är över, men Katarina och Pia Maria ser fram emot ytterligare ett år. Då ska de förverkliga alla idéer som tiden inte räckt till för under skolåret, trots alla sena kvällar.

FAKTA: Samernas Utbildningscentrum har funnits sedan 1942, då som folkhögskola. Idag är skolan en samisk utbildningsinstitution, organiserad som en stiftelse med Svenska Samernas Riksförbund, Same Ätnam samt Jokkmokks Kommun som stiftelsebildare. Skolan erbjuder språkstudier, rennäringslinje, slöjdlinje samt olika projekt. Just nu går totalt 27 elever på de två slöjdlinjerna. Flest, 21 elever, går på textil- och skinnlinjen, sex elever har valt inriktningen trä och horn. Eleverna kan välja att gå ett eller två år.

Skolavslutning Samernas folkhögskola 2016 Foto Linnea Sigurdson

Skolavslutning Samernas Utbildningscentrum 2016

Varje skolavslutning klär eleverna upp sig i kolt, många har sytt och designat sin egen.

Sámi Duodji

Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji

Om du är intresserad av Samisk slöjd och hantverk, besök Sámi duodji. Duodji är den samiska benämningen för handgjorda samiska produkter som kläder, husgeråd, redskap och utsmyckning. Med det menas den slöjd och det konsthantverk som tillverkats av samer och som utgår från samiska traditioner, samiskt formtänkande, samiska mönster och färger.

Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum

Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum 

Lär dig mer om samisk kultur och traditioner på Ájtte museet i Jokkmokk.

STOORSTÅLKA

Shoppa samisk design i Jokkmokk eller online, allt från kläder till heminredning.