Sommaren i Stalo

Redan i april, långt innan sista skoterföret, har familjen Labba fraktat upp en hel drös med lådor, fullproppade med mat- och torrvaror till Staloluokta. Vid midsommartid, omkring 22 juni, flyger de upp till Tuorpon samebys sommarviste Staloluokta. Där väntar årets absoluta höjdpunkt – kalvmärkningen.

Till vardags bor familjen Labba – pappa Per Åke, mamma Åsa och döttrarna Lina, 16 år, och Sara, 14 år –  i Vaikijaur utanför Jokkmokk, men under somrarna är det sommarvistet till fjälls som gäller, liksom för de andra renägarna. I trakterna kring Staloluokta har samebyn Tuorpon sina sommarbetesmarker. Dit vandrar renarna tidig vår och blir kvar ända till sen höst, då de åter drar sig ner mot vinterbetet i skogslandet.

Att familjen skulle tillbringa somrarna någon annanstans än i Stalo är fullständigt otänkbart. Det vore ett straff.

  • Man börjar längta dit redan tidigt på våren, säger Åsa, som arbetar som näringslivsutvecklare i Jokkmokk.

Fixar sitt eget sommarjobb

Till midsommar flyger de upp med helikopter. I deras renskötarstuga står lådorna och väntar med basvaror för hela sommaren, bland annat 36 kilo mjöl. Tjejerna fixar sitt eget sommarjobb. De bakar gáhkko, en mjuk lite seg och grymt god samisk glödkaka, och varmröker röding som de säljer till fjällvandrare som passerar längs Padjelanta- eller Nordkalottleden. Som omväxling i vandrarnas frystorkade diet är tjejernas alternativ mäkta populärt.

När jag frågar vem som lärt dem varmröka fisk, blir Lina lite ställd.

  • Öh, jag vet inte. Jag tror inte nån har lärt mig, svarar Lina förvånat, men det svaret stöter genast på patrull.
  • Där lägger jag in en protest, det är då morsan som gjort det. Och är det kallrökning är det farsan, skrattar Åsa.

Kunskapsöverföring

En sommar råkade en forskare passera. Hon frågade Åsa och Per Åke hur de gjorde för att överföra den samiska kulturen till sina barn.

  • Vadå, undrade vi. Ingenting. Vi är ju inga kulturnissar, vi bara släpar motorer, är på sjön och på kalvmärkning och gör det vi alltid har gjort. Men efter att ha funderat en stund insåg vi att kulturen överförs varje dag, eftersom barnen är med, säger Åsa.

Att överföra kunskapen mellan generationer är alltså inget man tänker på medan man gör. Det faller sig naturligt. Under sommaren samlas alla generationer i Stalo. De flesta är mer eller mindre släkt. Alla måste vara engagerade och involverade för att renskötselarbetet ska fungera. De yngre tar efter. Det är inget planerat. Det bara är, som Åsa uttrycker det.

  • Vi har en äldre släkting som fortfarande bor i torvkåta under somrarna. Där har ungarna suttit om somrarna och pysslat på, gjort näverkåsor och gravat fisk. Och gjort kvannepipor och tjuvrökt!

Kalvmärkningen, kvittot på årets som gått

I juli samlar renskötarna sina renar i stora hagar. Kalvarna ska märkas. Märkningen pågår nattetid då det är svalare, vilket är behagligare för både djur och människor. Om det blir för varmt följer kalvarna sina vajor sämre och då blir det svårare att avgöra vem kalvarna tillhör. Eftersom kalvarna märks i öronen med ägarens renmärke gäller det för alla att identifiera just sina renar och deras kalvar.

Kalvmärkningen är årets höjdpunkt. Det är då man får kvittot på hur vinter och vår har varit, när det exempelvis gäller renbetet och rovdjursförluster.

  • Det finns många faror för renen. Blir det mycket kalv är det extra roligt, då vet vi att vi har gjort rätt, även om det först och främst är naturen som styr och ställer, säger Per-Åke.

Med en vass kniv skär renägaren sitt renmärke i kalvens båda öron. Varje renägare har sitt unika märke. Inom Jokkmokks fem samebyar finns närmare ettusen renmärken. Ändå kan en erfaren renskötare snabbt identifiera vilken sameby renen tillhör, och ofta känna igen olika ägares märken. Och absolut sitt eget, även på avstånd.

Även Sara och Lina deltar i kalvmärkningen.

  • Jag var nog i tioårsåldern när jag märkte min första kalv, berättar Lina.

Vill delta i arbetet med renarna

Lina deltar så ofta hon har möjlighet i renskötselarbetet. Så fort hon har skollov följer hon ut i renskogen, precis som de flesta av hennes kompisar också gör.

  • Jag är med och hjälper till på sarvslakt, renskiljning och när vi ska flytta renarna till fjälls. Och när vi samlar till kalvmärkning, då behövs alltid folk som är med och springer bakom, berättar Lina.

Den yngre systern Sara är lika intresserad. Det känns självklart att vara med och hjälpa till, även om många arbetsmoment kan vara tunga. Att dra en storvuxen sarv är ingen barnlek och att lasta renar på släpvagn är ett slitgöra.

  • I höstas när Per Åke var på rensamling i en och en halv månad fick Lina rycka in, säger Åsa.
  • Ja, jag kan ju alltid hänga med och se märken och dra renar, säger Lina.

Bra standard

I Stalo, som ligger i Padjelanta nationalpark, finns ett 25-tal renskötarstugor. Familjen Labbas stuga är numera bekväm jämfört med när barnen var små. Då bar man fortfarande allt vatten och hade balja och handpump för att duscha bakom en presenning. Numera har de rinnande sommarvatten, bastu, solceller på taket för 12 volts el, ett elverk och gasolfrys. Med det plus utedass och är det ingen konst att bo bekvämt från midsommar och en bit in i augusti.

Staloluokta är för övrigt en riktig metropol sommartid med både hotell, kiosk och flygplats med upp till sex dagliga avgångar till Kvikkjokk och Ritsem. Antalet fjällvandrare har ökat på senare år. Vandring tycks åter bli allt populärare.

Tiderna förändras

Tiderna förändras och det märks även på de som kommer upp till sommarvistet, siijdan, för att delta i kalvmärkningen. Det är färre renägare och deras familjer som stannar kvar till fjälls under en längre period.

  • Nuförtiden har folk inte riktigt tid och ro. Många far så fort kalvmärkningen är slut. Jag vill inte använda ordet stressad men folk har inte riktigt ro att stanna upp. Det är en skillnad jämfört med förr, då jag var här som barn, säger Per Åke.

De som har ro att stanna försöker ta tillfället i akt att ta det lite lugnt efter det bitvis ganska slitiga renskötselåret i skogslandet där renarna vistas vintertid. Fast det finns förstås alltid något att göra i sommarvistet.

  • Väder och vind tar hårt på byggnaderna, brädor måste lagas eller målas, dasset ska flyttas, man vill fiska lite och det kommer någon granne som är kaffesugen. Turister passerar. Man lever inte efter klockan utan tar det som det kommer. Ibland spöregnar det, säger Per Åke.

Ett är klart, uppe i Stalo umgås samebymedlemmarna mer än det gör vintertid. Det beror på att det bara är under sommartid som samebyns samtliga renar är samlade på ett ställe. Under vintrarna är fjälllsamebyns renar uppdelade i mindre grupper nere i skogslandet, där Tuorpon har sina vinterbetesmarker. Då blir det mest att de familjer som har renarna på samma ställe som ses.

  • Häruppe tittar man ibland in till varandra flera gånger om dan, surrar lite, lånar en kofot. Här bor vi under samma tak. Under övriga året är det många man aldrig ens ser, trots att vi alla bor i trakterna kring Jokkmokk, konstaterar Per Åke.

Hålla språket levande

Per Åke är den i familjen som pratar minst samiska, trots att han är uppfödd med språket. Han fick aldrig lära sig varken i skolan eller hemma, vilket var synd eftersom hans mamma talade den äldre och mycket ordrika varianten av språket. Visserligen förstår han mycket och ”renskötarsamiskan” klarar han förstås, vokabulären som med ett enda ord kan förklara hur en ren ser ut, något som på svenska skulle tarva en mening eller flera.

Båda flickorna har gått sameskolan i Jokkmokk ända från förskola till klass 6 och sedan fortsatt att läsa samiska under hela skoltiden. Åsa har i vuxen ålder studerat samiska. För dem är det viktigt att hålla det samiska språket levande.

Flickornas framtidsplaner

Efter sommarens vistelse i Stalo ska Sara börja åttan och Lina börja gymnasiet. Hennes gymnasieval har länge varit självklart. Hon ska gå flygmekanikerutbildning i Luleå.

  • Jag har alltid varit intresserad av helikoptrar. Vi har flugit vartenda år sedan jag var bäbis, förklarar Lina sitt val.

Hon har kusiner som är både helikopterpiloter och piloter, så den världen är inte främmande. Efter gymnasiet kan hon välja att gå vidare till flygtekniker, eller pilot. Hur det blir vet hon inte än.

  • Efter gymnasiet vill jag först fara till Norge och jobba ett tag. Sedan vill jag hålla på med renskötsel och ha ett jobb bredvid, säger Lina.

Saras framtidsplaner har inte riktigt klarnat än. Än har hon tid att fundera.

  • Jag vet inte ännu vad jag ska gå för skola, det finns många roliga och intressant program att välja mellan. Ekonomi och juridik kan kanske vara nåt, säger Sara.

Ska vi gissa att somrarna även fortsättningsvis kommer att vara vikta för sommarvistet i Stalo. Något annat alternativ finns ju egentligen inte.

Kalvmarkning i Stalo

Familjen Labba, kalvmärkning i Staloluokta

OBS! Kalvmärkning är ingen turistattraktion utan det är samernas arbete. Det går inte att boka turer för att titta på, utan kalvmärkning kräver en lugn miljö och koncentration.

Stalo

Familjen Labba i Staloluokta

Upplev mer av fjällvärlden och den samiska kulturen