När jag släcker pannlampan blir allt kolsvart. Jag ser först ingenting, inte ens handen framför mig. Snart börjar dock mina ögon vänja sig och ovan mig tänds sakta en stjärnhimmel så klar att jag får rysningar inombords. Det var så här våra förfäder upplevde stjärnhimlen. Gnistrande och klar. En hisnande känsla av ödmjukhet och vördnad infinner sig inom mig.
Att uppleva en riktigt stjärnklar natthimmel långt från städernas ljusföroreningar är få förunnat. Ljus från stora befolkningscentran lyser upp himlen miltals. Inom amatörastronomin använder man Bortle-skalan för att gradera ljusföroreningarna – 9 på skalan motsvarar himlen ovan en större stad, då endast de kraftigaste stjärnorna kan ses medan 1 innebär en riktigt mörk natthimmel opåverkad av ljusföroreningar.
På ett antal ställen i världen har man skapat mörkerreservat som i till exempel Bodmin Moor Dark Sky Landscape i Storbritannien, Møn and Nyord i Danmark och Cherry Springs State Park i USA, det har vi ännu inte i Jokkmokk men stora delar utgörs av nationalparker och naturreservat som till allra största delen saknar ljusföroreningar och graderas som 1 på Bortleskalan.
Bild: lightpollutionmap.info
Det skapar en alldeles speciell känsla att uppleva en riktigt mörk natthimmel. Stjärnorna är verkligen otaliga. Vintergatsbandet sträcker sig över natthimlen, avlägna objekt som Andromedagalaxen och M33 kan skönjas med blotta ögat. Den lilla öppna stjärnhopen Plejaderna gnistrar.
Här har vi ju också det magiska norrskenet, men de dagar det inte är norrsken finns en fantastisk natthimmel att upptäcka.
Länkar
